Sarahs Smarties

Vad hörs i tystnaden?

2012-02-05T20:49:00.000+01:00

Ja, jag valde tystnaden. I två dygn var jag helt utan telefon och internet. Och trots att några av mina kära oroades över hur jag skulle klara det, blev det lika okomplicerat som jag trott. I nästan två dygn var jag också helt tyst. I Birgittasystrarnas vård lät jag rösten vila. Jag lyssnade på systrarnas lovsånger, deras meditationer över döden och till klassisk musik under måltiderna. Men mest lyssnade jag inåt.

Innan jag åkte tänkte jag att jag skulle fundera på Jeppe. På vad jag ska bli när jag blir stor. På mina relationer som måste vårdas. På fyrtioårskrisens alla våndor. På relationer som måste väljas eller väljas bort. På om det egentligen är ett val som jag kan göra. På förortslivets ytligheter. Jag trodde att allt skulle malas i mitt inre.

Så gick jag in i tystnaden. Det var enklare än jag trodde, att bara vara. Så jag gick in i tystnaden och lyssnade. Vad hördes inne i tystnaden? Det enda som hördes var Jeppe.

Död i tystnaden

2012-01-26T21:11:00.001+01:00

Emellanåt tar livet en andningspaus. Det blir tyst. Och Jeppe är bara så ofattbart död.

Paketinslagning

2011-12-12T22:04:00.001+01:00

Så här lagom till Lucia, funderar jag på alla er stackare som mals ner till en sörja i min köttkvarn. Varenda liten och stor relation ska ses över. Som en verksamhetsöversyn på jobbet ungefär. Allt åker med, bra som dåligt.

Men så är det ju snart jul, och friden och kärleken ska väl få plats i mitt navelskåderi också. Därför kör jag in handen i kleten, använder fingertopparna och plockar fram godbitarna. Det som är värdefullt. Jag gör dem glänsande, glittriga i fina paket. Jag lägger dem i en stor och brokig hög. Beskådar. Där finns du, med viktigaste vänskapen. Där finns vackraste systrar i världen. Och du, med händer för glädje, tröst och lust. Där finns mellans busiga önskan om pusskalas och hårdkill. Minstings brottningslekar och värmande kropp. Krisande, strålande väninnor.

Jeppes krulliga hår, frågvishet och sparkande ben blir alla varsitt blänkande guldigt paket. Och min hög av kärlek är så stor, så stor. Värkande och slitsam, ja, men stor, värmande och min att älska allt jag kan.

Köttkvarnen

2011-11-27T14:19:00.001+01:00

Det här är min 40-årskris:

Köttkvarnen är stor och klumpig med ett rejält trähandtag. I den slemmiga ovandelen, med alldeles för liten öppning, stoppar jag ner fina relationer, händelser och egenskaper. Slamsiga rester av vänner från förr. Nyvunna kärlekar med lätt brända kanter. Smakbitar med essenser som skär sig. Sorgebarnet, hjärtebarnet och livets stora kärlek. Allt som är gott, allt som smakar skämt och äckligt, allt trycker jag medelst handkraft ner i köttkvarnens tomma innandöme.

Jag vevar, hårt och maniskt. Som en besatt sliter jag runt det omfångsrika innehållet. Jag hittar hela tiden nya grejor som måste tvingas ner i kvarnens glupande hål.

I andra änden är det än så länge helt tomt. Ingen finmalen färs. Ingen korvsmet med lagom mycket sälta. Bara tomt.

Men det kommer väl. Det ska bli mycket spännande hur det blir. Vem du blir. Vem jag blir. Vad jag vill.

Relationer

2011-11-20T06:29:00.001+01:00

En stilla, långsam längtan ligger runt min mage. Jeppe ligger där och blir alltmer död. Tillvaron blir därmed ganska behaglig och mina ögon klarar av att se annat. Hela denna helg har och den förra har ägnats åt relationsprat. Både bakåt och framåt har diskuterats. Och nuet. En svag känsla av att kunna vara exakt här och nu har anats. Det är mäktigt fõr mig som inte sett röken av Carpe diem sedan februari 2004.

Så, mitt innerligaste och mest ödmjuka tack till er som gör detta möjligt. Jag är i sanning välsignad.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Hollywood-gråt

2011-11-06T16:52:00.000+01:00

Det är min sjätte Allhelgona. Jag dröjer kvar hos Jeppe när svärföräldrar, maken, mellan och minsting går hemåt i mörkret.

Första gången efter Jeppes död, var jag hänförd av ljusen. Före den här mystiska lördagen var kyrkogården en plats för mig och Jeppe. Nu var vi plötsligt många om att tända alla dessa kärlekens ljus. Mäktigt och varmt delade jag med mig av platsen som annars var min, min, min. Nu, för sjätte gången, är jag mer stillsamt hänförd. Det är liksom lite kommers när folk springer som galningar runt, runt för att tända ljus och lägga ner obligatoriska kransar. Tystnaden och kärleken är inte så närvarande. Men ljusen glädjer mig fortfarande.

Jag tar ett djupt andetag och första hulkandet börjar. Jag önskar mig ett stilla Hollywood-gråt, som lämnar min perfekta makeup orörd och ger mig ett stilla skimmer av salighet. Lite luddig och fluffig i kanterna. Men istället kommer hulkandet, den förtvivlans gråten som ger snor på överläpp och tröjärm. Den våldsamma sorgen som lämnar maskiga rader av mascara på kinderna.

Det är därför jag sällan gråter när vi firar/sörjer Jeppe tillsammans. Jag skulle vilja gråta stillsamt av saknad. Men jag får ångest från helvete. Jag skäms inte för den, men den tar stor plats. Och skrämmer. Så, jag dröjer kvar och tänker att snor och tårar döljs bra i mörker.

Jag behöver dig

2011-10-27T11:08:00.000+02:00

Sorgen mäter mig uppifrån och ner. Jag står inte ut. En 36-åring misstänks ha våldtagit en treårig flicka. Och sin dotter. Och sin son. En bebis dör under oklara omständigheter, pappan misstänks men frias. Nyheternas ångest flimrar. Jag står inte ut. Jag är utan hårda kanter, utan hud.

Kan du låna mig lite av din hud? Så att jag står ut?

Mer ur gamla texter

2011-10-18T21:26:00.001+02:00

Tiden stannade i mitt vardagsrum.Mattias försvann bakom mina tankar och allt var Jesper. Jeppe var allt i minlångsamma bearbetning av informationen som gick sengångarsteg. Jag rörde mig iflytande honung och vred huvudet mycket sakta mot fönstret som vette ut mot vårvintertrista trädgård. Där och då var jag, mitt i livet och inget i livet varlängre mitt.

En saknad

2011-10-16T13:55:00.001+02:00

Jag ville säga något extra fint i dag. Till Lina. Och kanske mest till Linas mamma. Men en pudel förekom mig, och jag gråter och hittar inga ord. Så gå till pudeln och se hans hyllning till Lina, som förlorades för fem år sedan just i dag. Linas pappa är italienare, så förstår du kanske ännu mer vilken smart och empatisk pudel Sir Edison faktiskt är.

Sir Edison - mitt liv som pudel

Ur "Brevet till Jeppe"

2011-10-14T07:40:00.000+02:00

Hon ville så gärna troatt han var i himlen, hennes Himmelprins. Men sanningen var och förblev att hanvar ett ruttnande lik ett par meter ner under jorden. Hon tänkte ofta på hurhan såg ut därnere, om det fanns något att fortfarande känna igen. Att älska.Ändå, det hade varit mest bekvämt att säga till folk att hennes ena son var ihimlen, det var ju det de flesta ville höra. När hon emellanåt var kräktrött påatt förställa sig, sa hon som det var att, nej, han är ingenstans. Han är död.Och den förfäran som hon möttes av, gjorde att hon skapade sig sin Himmelprins.Då fanns han där för att kunna återberätta för andra om. Och effekten blev ju,såklart, att hon ibland satt och tänkte på honom som sin Himmelprins. På sinmånskärva, med svängande ben och fiskespöt dinglandes ovanför himmelsvattnet,satt han där. Ouppnåelig, men vacker och hel. Och hon fördjupade sig ilatinamerikanarnas magiska realism, där lögnen var en del av tillvaron, därlögnen var en del av sanningen.

Kärleken, den ljuva

2011-10-11T12:06:00.000+02:00

Kärleken har många sidor, och jag har förmånen att få ta del av flera av dem.

Minsting är tre år, och inte helt förtjust i att borsta tänderna. Det är ett överstigligt dilemma. Det går att lösa med allehanda tricks, inte minst när storebror är inblandad. Men så en morgon i förra veckan, kryper minsting upp i min famn, öppnar munnen snällt och lutar sin panna mot min kind. Jag borstar. Han sitter blickstilla med sin lenhet mot min. Och världen är vänlig nog att stanna upp för en minut eller två.

Denna morgon kommer mellanpojken in i sovrummet snyftandes. Han kryper in under täcket hos mig, och ber om ursäkt för att han blöter ner min arm med sina tårar. Han berättar om sin mardröm, som inte är nådig. Den innehåller död, bland annat. Minsting säger:

"Jag vill inte dö. Jag vill vara hos mamma."

Det finns mycket mer att skriva om kärleken, och min tacksamhet för dig som ger mig den. Jag återkommer i saken, jag lovar.

Att förstå, eller inte

2011-10-08T07:44:00.001+02:00

Jag visste att Jeppe skulle dö. Jag förstod det inte. Men jag visste.

Att veta är att förnuftsmässigt registrera något. Vetskapen är rätt ytlig men ger dig ändå möjligheter att välja hur du vill agera. Under Jeppes tre sista veckor i livet tog jag rätt många, onödigt svåra, beslut. Jag upplever de flesta av dem förnuftsmässiga. Åtminstone utifrån den verklighet jag hade då. Att förstå är flytta in visdomen i blodomloppet och låta den sjunka in i kroppens minsta beståndsdelar. Vissa saker ligger där från början. Vissa saker kommer dit utan ansträngning. Som kärleken, som faktiskt både är en förnuftsmässig vetskap men i allra högsta grad en känsla, en förståelse av sitt eget väsen. När min mellanpojke föddes, kom kärleken som ett slag i magen. Vare sig förr eller senare har jag känt något liknande. Med det kom också en vetskap om att det är så här är det är, och jag förstod för första gången hur stor min kärlek var till Jeppe, som redan var fyra år. I fyra år hade jag inte vetat, inte heller kunnat förstå.

Nu har det gått över fem år på andra sidan, den utan. Jag har hela tiden vetat att han är död. Tro mig, det är det enda min hjärna sysslar med. Så jag vet. Jag visste att han var död när andetagen dog ut, bröstkorgen sjönk ihop och mitt hjärta skrek rakt ut i en tystnad tyngre än trohet. Men jag förstod inte. Det fanns inte i mitt system. Jeppe är död. Bara ord, ingen känsla som går hela vägen in. Jag pratar om det. Jag sörjer. Jag längtar. Men saknar inte. För att sakna, måste jag förstå.

Någon gång händer det att förståelsen öppnar sitt fula tryne,och försöker locka in mig i hans oåterkalliga kyla. Ormen vill ge mig sitt allra mest lockande äpple av finaste guld. Men jag värjer mig för hålen som öppnar sig, kravlar mig fast vid mig själv, vid dig, vid Jeppe. Jag vet. Men jag förstår fortfarande inte. Och vill inte heller.

Tomas, älskade Tomas

2011-10-06T19:32:00.001+02:00

Ingen poet, av dem jag läst, fångar min sorg såsom Tomas Tranströmer. Ett Nobelpris är det minsta han kan få, men gör honom stor i världen. Mitt allra ödjukaste grattis.

"Minnena ser mig
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande."

Vilse

2011-10-02T20:06:00.000+02:00

Jag är vilse. Min inre kompass åker virvelvind utan början, utan slut. Jag vet inte vad som är min plattform, jag vet inte vad som är mitt mål. Jag är vilse på jobbet. Jag är vilse i kärleken. Jag är ensam, men ändå inte.

Jag tar en promenad med stavarna i femkilometersspåret. Det är bra. Tydlig början, tydligt slut och kompassnålen hejdar sig lite. Vickar lite åt sidorna, men håller sig ändå mot norr. I bilen på väg till affären kommer tårarna. De kan jag, och virvelvinden blir radiostyrda bilar. Om det bumpar i, sitter jag ändå stabilt. Jag tar mina tårar, en tändare och ett ljus och landar hos Jeppe. Ångesten drar i bröstet, jag vill lägga mig ner, vara hos Jeppe. Blomkvisten som lagts ner hos honom, värmer ångesttaget och slätar ut det något. Kompassnålen drar söderut, där den inte hör hemma men känner sig bekvämt hemmastadd.

Nyduschade ligger jag och de flesta av mina pojkar i dubbelsängen. Jag lutar mitt huvud mot mellankillens axel. Han drar sina fingrar genom mitt blöta hår, tvinnar, älskar. Lillknodd smaskar på nappen, vänder skenorna i sidled och lyssnar på pappan som ligger i mitten. Han läser "Herr Gris åker till månen". Herr Gris är också vilse, för han tror att det är bättre på månen än på jorden. När han sitter på månen och inte kan se sina vänner längtar han hem, far hem och slutar vara vilse. Jag blundar, lyssnar på grisens, fårets och elefantens återföreningskalas. Jag luktar på Stålmannen-pyjamasen vid min kind.

Lite mindre vilsen. Inte kärlekstunneln. Definitivt inte Lustiga huset. Men kanske promenaden där emellan.

Mitt ytliga jag

2011-09-30T21:23:00.001+02:00

Vid dagislämning kom den första: "Vad fin du är, Sarah." Till lunch kom nästa. Precis vid helgens inträde, när jag går mot cykeln, kommer den tredje. Den kom också med: "Du är en medarbetare i världsklass." Nästan hemma kom den fjärde. Fast mer med ord som "skitsnygg". Det funkar också.Fyra på en dag. Det är världsklass. Och om jag inte vore jag, skulle det räcka med ett kaxigt blogginlägg och en njutbar fredag. Men såklart måste jag ju analysera detta, att bara njuta vore för enkelt. Lite tillkrånglat, s'il vous plait.Varför idag? Samma tråkiga hårspänne som många dagar. Lite för lite smink, som de flesta andra dagar. Samma rassel på armen som nästan alla dagar. Jeans. Men så tog jag pumps, det har ju varit sommar idag. Det är inte varje dag, inte heller chockerande olikt mitt vanliga jag. Och så, det som kanske avviker. En blus. Av det sötare slaget. Och då blir jag fin.Men vad fan, jag gillar mig bättre när jag tror att jag är lite avslappnat rockig. Lite cool. Så att mina två, rätt blygsamma tatueringar nästan syns genom kläderna. Så det här blir lite förvirrande. Ska jag gilla mig själv som jag? Eller ska jag njuta av att andra gillar mig? Ärligt? Både du och jag vet vilket svar som är mest politiskt korrekt. Men ärligt?

Jag och tiden

2011-09-25T19:50:00.002+02:00

Det är här mitt tvåhundraförsta inlägg. Och det är tillägnat mig själv.

Jag har länge letat efter den Sarah som fanns före. Jag minns inte riktigt hur hon var, eller varför hon var sådan, men jag vill gärna veta. Jag letar mestadels förgäves, hon finns ingenstans att uppbringa mer än på bild och i några ögonblicksbilder.

Jag undrar vem hon är nu. Jag undrar jävligt mycket skulle man kunna säga. Fyrtioårskrisar kan man också basunera ut, om det skulle vara nödvändigt. Jag formulerar mina egenskaper i jobbansökningar, i bloggen, för mig själv och för andra (och du, tack för att du orkar lyssna). Men blir inte ett dugg klokare på vem hon är, den där mörka tjejen som just nu sliter rätt hårt för att få det hela att hänga ihop.

Och så i bilen, när Märk hur vår skugga skrålar för femte gången på raken, så tänker jag. Igen. Skit i samma vem hon är. Frågan är ju hur jag vill att hon ska vara. Det första ordet som slår mig är stark. Jaha, då så. Då får jag väl börja där då.

Byta

2011-09-10T20:00:00.002+02:00

Vi såg på en film i går, jag och pojkarna. Minsting ville gärna byta ut sin egen mot den tecknade filmens mycket väna moder. Helt seriöst. Jag skojade lite och sa att storebror och pappa nog ville ha just mig kvar. Men se, det trodde inte minsting på. Jag vände mig mot storebror - för att rädda mitt sårade modershjärta - och frågade om inte i alla fall han ville ha mig kvar. Han svarade:
- Jo, men om du dör så vill jag ha en annan mamma.

Mitt sårade modershjärta fick sig en behövlig perspektivvändning. Mamma-uppdraget är ju faktiskt inte för min skull, utan för deras.

En upplevelse i repris

2011-09-04T14:00:00.004+02:00

Förra året skrev jag så här om Västanå teater och den upplevelsen.

I år var det dags för ett av mitt hjärtas alla älskare, nämligen Gösta Berlings saga. Den nådde inte höjdaren förra året, men är ändå en upplevelse som går utanpå det mesta.

Och hotell Frykenstrand ser inte mycket ut för världen, men vilket ställe. Vilken utsikt. Vilken service. Vilken paus.

På tal om...

2011-08-28T18:37:00.002+02:00

... det förra inlägget, så skrev jag så här i min dagbok efter besöket hos begravningsentreprenören. Jeppe hade varit död i två dagar.

"Vi kan dock inte enas om vad det ska stå på bandet som en sista hälsning. Färgen på det går att tänka sig - vitt - men hur är det symboliska värdet i den sista hälsningen jag ska skicka min son? Vems jävla idé är det? Och varför accepterar jag det? Allt jag vill säga är bara mitt och Jespers. Jag sa inte tillräckligt medan han kunde höra mig och inget jag säger nu kan nå honom. Och det är bara honom jag vill tala med."

Jag småler för att allt är lika då som nu. Jag ler lite över att jag kallade honom Jesper. Det har jag inte gjort på länge nu. Jag känner avund mot Dagbokssarah, hon hade honom bara två dagar bort.

Du

2011-08-24T07:47:00.005+02:00

Jag pratar sällan med dig. Talar till dig gör jag nog ännu mindre. Det är ju för att du inte hör. Däremot pratar jag om dig så ofta jag får tillfälle. Och jag tänker på dig hela tiden.

Jag vet inte varför jag måste tala till dig nu, jag vet ju att du inte hör. Jag vill inte att du ska höra. Den skräcken att tänka dig som närvarande men inte nåbar, är miljoner gånger värre än tanken på det tysta mörkret, där jag tror att du befinner dig. Dit jag också ska vad det lider. Jag vill inte att du ska vara här, när du ändå inte lever.

Jag vet inte varför jag måste tala till dig nu. Kanske bara för att jag älskar dig så. Kanske för att jag håller på att glömma bort hur din röst låter. Kanske för att jag måste få fantisera lite, om att du är här och hör mig.

Jag vill inte att du eller någon av dina bröder ska bära min sorg, men det är så ohyggligt svårt att inte ha dig här. Allt är så trasigt, och så svårt att lappa ihop. Jag vill inte att du hör mig, jag vill bara tala till dig en liten stund. Säga att jag saknar din hud, att jag längtar efter ditt skratt och våra ständiga bråk om stort och smått. Jag saknar kärleken mellan dig och din pappa. Den var större än allt jag sett.

Du, min stora sorg och skatt. Jag talar till dig för att det gör så ont.

Försvunna ord

2011-08-20T14:15:00.002+02:00

Jag skrev ett urbra inlägg igår i droiden. Jag vet inte var mina ord tagit vägen och jag kan aldrig skriva om det. Det blir liksom lite platt.

Men kontentan var att jag är glad att jag är jag, för då är också du du. Och det funkar ju idag med.

Grått är ju också en färg...

2011-08-18T20:32:00.001+02:00

...som uppenbarligen funkar bra hemma hos mig. Maken bygger nu upp det rivna vardagsrummet och planerna är att det ska gå i, ja, grått.

Published with Blogger-droid v1.7.4

I-landsproblem modell mindre

2011-08-11T18:59:00.003+02:00

Jag har ett tudelat förhållande till mina träskor. Jag hade mina långt före er andra, den här gången alltså. Jag kan inte rå för det, men det kommer så naturligt för mig att bara vara rätt (och det där var rätt så ironiskt, om du inte greppade det direkt). Jag har dem för tredje säsongen och de har till och med lagats (trots att det finns massor av nya att köpa, imponerande eller hur?).

Men ju mer jag tittar (jag studerar alltid andra kvinnors kläder, när jag inte ägnar mig åt att skriva en massa parenteser förstås)desto tydligare blir det att träskor har blivit en sko för kvinnor i 40-årsåldern. Och det funkar ju liksom inte för mig (det skulle ju få mig att känna mig, typ, gammal). Lite som en tantsko anno 2011.

Så trots att de är snygga till min gröna klänning, som är ursnygg till min solbränna (och nu har jag slutat vara ironisk, om du inte greppade det direkt) så får de nog vila på skohyllan. Tills jag också närmar mig tantåldern, som för övrigt sägs vara helt inne igen.

Mörkandet

2011-08-09T08:07:00.001+02:00

Det här är ett uppror mot mörkandet. Jag fick ett mejl.

Fina M förlorade sin man, oväntat och brutalt. Rent tidsmässigt är det rätt länge sedan. Men tid är skit, funkar inte som botemedel mot något. Kvar blev M med ett älskat barn. Och gud, vad jag vet hur man önskar att lägga hela sitt liv, sin framtida lycka i det lilla barnets händer. Och kanske har vi försökt att göra detta hemska, för att överleva. Jag tror att vi båda visste bättre och letade andra överlevnadsstrategier. Letar fortfarande.

För det är det mejlet handlar om. Det blir inte bättre. Ingen av oss tänker le sött och säga: "Tack för erfarenheten, jag blev en bättre människa." Skit djävla på dig, livet. Allt blev sämre.

Det utesluter inte att vi utvecklas som människor. Vi älskar och känner tacksamhet. Men först och främst definieras vi av sorgen och ensamheten. Mörkret. Som jag inte tänker mörka för att det ska bli mer uthärdligt för den som betraktar.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Kärlek i bilder

2011-08-06T13:17:00.015+02:00

Kusin Viktor och Jeppe sommaren 2004

Jeppe och Mattias sommaren 2005

Jag, Mattias och Jeppe vintern 2006

Mattias - min skatt - sommaren 2007

Maken och Mattias sommaren 2008

Sigge våren 2009

Jag och Sigge sommaren 2010

Sigge sommaren 2011

Mattias sommaren 2011

Skönt

2011-08-01T18:39:00.001+02:00

Published with Blogger-droid v1.7.4

Ett namn

2011-07-27T18:39:00.002+02:00

I går hade Jeppe namnsdag. Jesper. Som betyder något så trist som skattmästare. Jag har valt att dela upp betydelsen i de två delar namnet är sammansatt av. Det blir så mycket bättre.

På kvällen satt mina andra två pojkar och tittade på Bolibompa och dagens namnsdag. "Jesper har namnsdag" utbrister mitt hjärtas största rövare, trots att han redan till frukost fick veta att det var storebrorsans namn att fira i dag. Det blir liksom mer tyngd när någon på tv säger det. Han sprang fram till kortet på Jeppe som står på en byrå i vardagsrummet. "Grattis på namnsdagen, brorsan" varpå minsting, som är en utomordentlig härmare, också springer fram till kortet och stoppar näsan mot kortet och säger högt och bestämt: "Grattis på namnsdagen, brorsan."

Ja, grattis Jesper, på namnsdagen. Min mästare. Min skatt.

Norges sorg

2011-07-23T12:15:00.002+02:00

Som förälder till ett dött barn, vill jag knappt ta in den samlade sorg som Norge drabbats av. Minst åttio människor är nu borta för ett oräkneligt antal sörjande.

När Jeppe dog satt jag hos honom. Två och ett halvt år av massiva insatser för att rädda hans liv, var över. Jeppe var omgiven av kärlek.

På Utoya dog många människors barn utan sina föräldrar, några förhoppningsvis med en vän i handen. Men paniken, skräcken. Omöjligt.

Jag föll igenom när Jeppe dog, men jag visste och alla andra hade haft skräcken i bagaget ett tag. Obegripligt, men planerat.

Den väntan, oro och framtida saknad de drabbades anhöriga nu möter, vill jag inte föreställa mig. Jeppes död var på något sätt ofrånkomlig. Det här var det inte, en man hade kunnat låta bli att föda all denna sorg. Det gör det hela så smärtsamt onödigt.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Skratta eller gråta?

2011-07-21T19:29:00.006+02:00

I förrgår, den 19 juli, efter att jag skrivit mitt förra inlägg, satt jag och kollade lite statistik på bloggen. Mitt mest lästa (eller i alla fall mest klickade) inlägg har över 1400 träffar. Det är hysteriskt! Nåväl, det var inte det som var den stora grejen. Inlägget var skrivet den 19 juli 2010 och heter "Där han är". Alltså för precis ett år sedan skrev jag om svårigheten med att vara på semester. Precis som jag skrev häromdagen, fast med lite andra ord och andra bilder.

Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Inget har hänt på ett helt år. Jag är glad för att Jeppe är lika nära. Gråtfärdig för att jag inte lär mig, för att jag fortfarande gör det jag tror förväntas av mig istället för det jag vill göra. Och då är vi tillbaka till det som så många av mina inlägg handlar om, hand i hand går de, skratten och gråten.

Lärdomar och vidare funderingar: Sommaren 2011

2011-07-19T20:43:00.003+02:00

Lärdom: Det finns faktiskt snygga män som går i foppatofflor.
Fundering: Varför blir jag inget klokare av all denna tanketid?
Lärdom: En bestämd treåring är om möjligt än mer bestämd på annan ort. Då kan han ju också slita för att få åka hem och få hur mycket uppmärksamhet som helst.
Fundering: Blir människor verkligen lyckligare av att ha en miljon nyanser att välja bland när de köper säsongens foppatofflor?
Lärdom: Ja, man kan gå upp flera kilo på få dagar.
Fundering: Har någon skrivit en avhandling eller rapport över fenomenet att glo fritt som är helt rumsrent på camping?
Lärdom: Först trodde jag i min törstande enfald att jag var särskilt snygg just den dagen, men nej, på camping glor man ordentligt. Hela tiden.
Fundering: Jag funderar seriöst på något skirt och blommigt att dra på mig över snygga sommarbrännan. Är det ett virus eller har jag blivit knasig?
Lärdom: Om man ska ta hänsyn till alla familjeaspekter, är inte en stuga med ETT rum särskilt smart. Det blir en tvårummare till nästa sommar.
Fundering: Varför trängas som sillar på en visserligen vacker strand, när man kan vara nästan helt själv vid en tjärn i en skog?
Lärdom: Förra året trivdes jag, i år trivs maken. Så får det vara.
Fundering: Var ska jag sätta nästa tatuering?
Lärdom: Maken har rätt, det ser ofta rätt trashigt ut med tatueringar på pastafläskiga kvinnor i fyrtioårsåldern. Vilken tur att jag mer är som fiberpasta då!
Fundering: Överallt står att man ska göra ingenting på semestern och jag har verkligen försökt med det där. Men i ärlighetens namn förstår jag inte varför. Kan någon förklara för mig?

http://www.flickr.com/photos/joeshlabotnik/1606871674/sizes/m/in/photostream/

Syskonprat

2011-07-18T19:32:00.001+02:00

Oberoende av varandra har
mellankillen och minsting pratat om storebror idag, just när jag konstaterat att Jeppe inte finns här. Kanske kan Jeppe få ta plats hos dem, när jag inte tar hela honom själv?

Minsting gungade, för hundrafjortonde gången, och sa:

- Mamma, jag sjunger för Jeppe.
- Jaha, sjunger du "Blinka lilla"?
- Nä, Eric Saade, svarade snart-treåringen och mimade med slutna ögon och gjorde några Popular-moves i babygungan.

Lite senare, efter fotbollsmatch med tillhörande geggamoja, skulle minsting spana in en gräsklippare. Det må vara livsviktigt för en del, men jag och mellanhjärtat slog oss ner på asfalten en bit bort. Han frågade vad som hände när Jeppe dog.

Jag berättade om Jeppes hand i min, jag berättade inte att jag ville ligga hos Jeppe men att han hade för ont för att vara nära. Jag berättade om Jeppes inandningstag som slutade komma och om bröstkorgen som sjönk ihop. Han frågade om jag blev ledsen. Jag svarade ja. Men berättade inte om ångestskriket och den omätliga skräcken som infann sig när Jeppe blev stilla. Helt stilla.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Och så tvärtom

2011-07-17T17:59:00.002+02:00

Och så är vi en familj som alla andra. En familj på fyra personer på en alldeles vanlig camping, en alldeles vanlig semestervecka någonstans i Sverige. Inget syns på oss. Inget fattas. Vi är som dem. Och de är som oss. Deras ont syns inte heller.

Och det är nästan värre. När till och med jag själv kommer på mig med att inte sakna Jeppe. Här har han aldrig varit och här fattas han inte heller. Ja, det är mycket, mycket värre. Att han inte finns.

Det är därför jag alltid vill hem när jag är borta.

Min kväll med Jeppe

2011-07-15T13:31:00.003+02:00

I lördags var mina andra pojkar helt slut efter fredagens alla vänner och spring i trädgården. Maken ägnade sig åt djupsinne med fiskespö, ölglas och bästa vänner. Jag gick här och plockade, fixade och väntade på kvällen. Som kom tidigt, halv åtta var det tyst och lugnt i huset. Värmen utanför omfamnade mig ömt.

Jag tog pärmen med alla minnesblad som skickades till oss i samband med gåvor skänkta till Barncancerfonden. Jag häpnade över hur många av avsändarna som följt Jeppe till andra sidan, som inte finns mer. Jag förundrades över hur många som kommit till sedan dess. På fem år. Fem år är ett ögonblick, en evighet. Jag lät det extra organet komma ut genom munnen och tårarna fick komma bäst de ville. Snart var luften slut och jag tog en promenad i trädgården, och tänkte på allt som Jeppe upplevt här. Jag tänkte på allt som vi andra upplevt utan Jeppe här. Grannarna grillade, barnlek hördes på håll och det vita vinet svalkade.

Jag tog nästa pärm, med alla kort och brev vi fick när Jeppe dött. Där finns alla fina visdomsord, skrivna med så mycket ledsamhet och kärlek. Där finns de unika orden som jag grät ännu mer över. Jag slogs av, precis som under fredagen, så mycket kärlek en liten sexåring lyckas föda och sprida. Luften tog slut igen, och jag diskade lite för att skapa nya andningskanaler.

Jag tog de två pärmarna med alla kort, brev och teckningar som Jeppe fick under sin sjukdomstid. Ja, alla är inte riktigt där, några försvann på vägen, några ligger i en annan kartong. Men här finns sjukdomsvardagen. Jeppes insjuknande och allt hopp. Resor, andra sjukhus och många besök. Här finns dagis, vänner, jul och födelsedagar. Sedan kommer borrelia och återfall. Transplantation och isolering. Här och där finns en lillebror, och två trötta föräldrar. Mycket längtan och kärlek har pressats in i dessa pärmar. I slutet av den andra pärmen finns många grattis till en sexåring, mitt i transplantationsförberedelser och sedan julhälsningar. Den sista julen med Jeppe. Den sista pärmen med Jeppe.

Jag lade mig i hängmattan och lät mig tröstas av grannskapets ljud. Det är så ensamt att sörja mitt barn, trots alla som delar sorgen med mig. Men där i värmen, en julikväll när tårarna rinner hejdlöst, vill jag inte tröstas av det nära, bara av det som är långt bort.

Lotta OP gästbloggar

2011-07-09T17:42:00.003+02:00

"Idag har låter Sarah mig gästblogga här. Sarah är min vän. Sen väldigt många år. Vi har delat tonårstiden, två graviditeter, och mycket annat. När Jeppe dog, dog en liten del av mig också. Nu har det gått fem år. Och jag har samlat några tankar kring den minnesstund som Sarah och Claes ordnade i går.

Fem år.
Ett ögonblick. Ett liv.
Jag undrar om han fortfarande skulle ha haft röd keps.
Och jag minns. Varje dag.

Men den här dagen är speciell. Många av oss som var med på Jeppes begravning har samlats igen. För att minnas. För att dela. För att gråta och skratta.. I mitt minne är han fortfarande glad, har röd keps och springer fort.

Stämningen utanför Hovsta kyrka är lättsammare nu än den var då. För fem år sen. Vi kramas, pratar och konstaterar att barnen har vuxit. Mycket. Tittar glatt på alla nya syskon. Barnen busar.

På väggen inne i kyrkan hänger bilder av Jeppe som jag vet att Sarah omsorgsfullt valt ut. Det är alla versioner av Jeppe. Liten Jeppe, lycklig Jeppe, kortisonstinn Jeppe. De där bilderna ger både lycka och sorg, och känslorna står tydligt skrivna i ansiktet på oss vuxna. Jeppes största lillebror ser sig lite förvånat omkring. Studerar ansikten. Han vänder sig mot sin farmor som sitter på bänkraden bakom, och frågar: "Varför gråter du?" Jag kan inte låta bli att le. Han är sju år. Snart åtta.

Jag är inte mycket för sånger som prisar gud. Om gud fanns skulle inte barn dö. Punkt. Men, det är en vacker minnesstund. Det är människorna som är med på minnesstunden som gör den fin. All kärlek, alla samlade minnen. Att få dela. Det är starkt. Så där så att tårarna bränner bakom ögonen.

Och när Jeppes största lillebror tröstande lägger sin arm kring sin pappas axlar. Då brister det. Han sträcker ut sin arm så långt det går för att nå runt och omfamna sin pappa. Han håller om, stryker försiktigt, och låter sen de små fingrarna sakta smeka över hans huvud. Om och om igen.

Längst fram i kyrkan ligger Jeppes röda keps. Fylld av ljus. Så talande. Jag tar ett och för in veken i en låga på ett ljus som redan brinner. Det sprakar till och ljuset
fylls av liv.

I wish.

Tack Sarah. För att du låter mig dela det här med dig.
Lotta"

Dagen efter

2011-07-09T13:50:00.003+02:00

Ja, jag känner mig faktiskt bakis, trots att jag inte är det i den gängse meningen. Men trött, ont i huvudet och med den där känslan av att "Pretty woman" säkert skulle funka bra just i dag. Så känns det en sådan här dag, lite tomt, lite vemodigt men ändå rätt vilsamt.

I går delade jag Jeppe med alla andra. Det var vacker musik, många vänner, tårar och skratt. Jeppe i fokus, men ändå inte, de levande tar alltid mer plats.

Men i kväll, när pojkarna har somnat, är det Jeppe och jag. Maken är på "fisketur" och över huset kommer lugnet att lägga sig. Då ska jag lyssna på musik, titta på kort, läsa alla brev och texter som är Jeppe-relaterade. Ja, kanske inte alla, för det är rätt många. Jag ska prata högt, till Jeppe. om Jeppe och med Jeppe. Nu är det dagen efter, och den dagen är bara min.

Hur det är

2011-07-08T10:59:00.003+02:00

Hur är det? Jo, det är. Det är som om ett främmande organ har tagit plats i min kropp. Jag tror den kallas sorg. I bästa fall kommer den ut som tårar och skrik. Men oftast rör sig organet runt i kroppen, med bröstkorg som favoritplats. Där dunkar den. Trycker, sticker och boxas. Det tar plats för andningen och varje andetag blir en ansträngning. Den går att förtränga i stunder, som huvudvärk ungefär, men den finns där och när du minst anar det dubbleras den i storlek och intensitet och blir till migrän. Och allt det vackra blir grått och blekt. Du ligger i fosterställning och kräks. Nej, det gör du inte rent fysiskt för du ler och ger barnen mellanmål. Men inuti kommer spyorna som kaskader och sömnen, det mörka och tysta, är det enda som lugnar.

I dag finns inget annat än det här organet och bilder av Jeppe. Jeppe som andas tungt, Jeppe som blöder, Jeppe som dör.

Livets viktiga samtal

2011-07-03T14:29:00.004+02:00

Vi tog en cykeltur, jag och snart-treåringen. Jag trampade oss bort mot Coop och kastade lite aluminium. Vi pratade om brännässlor och om att skogen kan vara läskig, när man inte har fyllt tre år. En Harley Davidson som fyller på bensin, behövde också beundras och pratas om. Förbi fotbollsplanerna och tennishallen, och vi tog ett snack om ishockey, tennis och springa i skogen.

Vid Hovsta kyrka parkerade vi cykeln, knäppte av hjälmen och bytte fot på "Hoppatofflorna". Sakta, hand i hand, gick vi ner till graven. "Graben?"

"Mamma, Jeppe är död."
"Mm, Jeppe är död."
"Var är han då?"
"Han ligger här, under marken"
"Kan vi öppna åt han?"
"Nej, hjärtat, det kan vi inte."
"Har han ont?"
"Nej, han har det jättebra."
"Kan han prata med oss?"
"Nej."
"Kan han ringa då?"

Och många fler, viktiga frågor diskuterade vi. En snart-treåring kan inte förstå döden på det sätt som vi andra tror oss förstå. Men han kan förstå sitt liv, och kan diskutera med många fler ord än vad många vuxna kan. Vi vattnade tillsammans på Jeppes grav, och sjöng "Blinka lilla stjärna" för Jeppe. Igen.

Cykelturen tog oss till den gamla, snart övergivna lekplatsen och minsting gungade. Solen kröp fram mellan syrén och björk och jag såg att minsting har guld i håret.
"Sigge, jag älskar dig."
"Mm, jag med."

Jordgubbskräm och mjölk behövdes och vi cyklade hemåt. Vi stannade vid övergångsstället när en bil passerade. Det var en blå Volvo V70.
"Det är ingen cool bil, mamma. Vår bil är cool."

Vi har en Saab 9-5. Hur coolt som helst. I alla fall när en minsting med världens största ordförråd och kunskap om livet, får bestämma.

Fem år sedan

2011-06-27T20:59:00.005+02:00

Repetera

2011-06-15T06:16:00.002+02:00

Så här skrev jag förra året.

Saker och ting är omärkligt förändrade på ett år.

Vandring

2011-06-13T08:17:00.002+02:00

Jag letade bland mina gamla inlägg, helt säker på att jag skrivit detta förut. Kanske har jag det, men inte hittade det. Kanske har jag mejlat till någon, berättat för många. Inte vet jag, men berättelsen finns. Berättelsen om början till slutet.

I dag är den 13 juni. För fem år sedan var jag och min man och vandrade i Nora-skogarna. Jeppe var hos farmor och farfar, lillkillen var på dagis. Det var en fantastisk dag, vi hade inte sett varandra på så länge. När vandringen närmade sig sitt slut, ringde min mobil. Skyddat nummer. Jag räckte telefonen till min man som inte heller ville svara. Till slut svarade han ändå. Dr J i andra änden säger att det är bekräftat nu. Cancern är tillbaka.

Den 13 juni började den sista vandringen på det livet som var då. I dag börjar jag gå den igen. Varje dag är en stig fullproppad med kärlek. Skogsvägs ände nås den 8 juli. Klimax där allt tar slut.

Bekännelser igen

2011-06-12T18:58:00.008+02:00

Alltså, du som känner mig vet att jag är liksom för jämställdhet. Big time. Jag blir lätt lite obstinat och sur i frågan, det ingår i Sarah-paketet.Jag har till och med ett signerat ex av Bitterfittan där Sveland har skrivit: "Fortsätt skrika". Så det gör jag.

Men fasen vad bökigt det är. Med barnen, mina grabbgrabbiga grabbar, vänners flickflickiga töser. Med kompisar, med maken och med fantasier. Värst är det med fantasier tror jag. Årets sommardänga nummer ett heter Om sanningen ska fram. Förutom att den sitter som klister efter ett par lyssningar är den också briljant textmässigt. Se här:

"Om jag lyssnar när du pratar,
inte talar om mig själv.
Om jag säger du är vacker,
men att det spelar ingen roll.
För skönhet finns inom oss,
om jag ljuger om sånt där.
Om jag säger det går bra nu,
men inte talar om mitt jobb.

Om jag ger dig mina tårar,
men är stark när du är svag.
Spelar sweet home Alabama,
på en lägereldsgitarr.
Om jag är säker på mig själv,
men aldrig är för självgod.
Om jag är en alfaman i sängen,
men aldrig bråkar.

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då, om sanningen ska fram?

Om jag inte är så svartsjuk,
inte håller dig så hårt.
Om jag inte är så matcho,
men försvarar dig ändå.
Om jag ljuger om min barndom,
säger att den varit svår.
Väcker modern i ditt hjärta,
leker mamma pappa.

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?

Om jag alltid håller med dig,
fast jag tycker du har fel.
Om jag låtsas att jag bryr mig,
när du köper nya skor.
Om jag skrattar på rätt ställe,
fast du inte är så kul.
Om du tror att jag är farlig,
kanske tänder du på det.

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då?"

Det är som Skugge, Haag, Skäringer och Wollin fast från andra hållet. Vi kvinnor förfasar oss över att vi ska vara snygga, moderliga, inredningsintresserade, kärriärskvinnor, amazoner i sängkammaren men vara svalt kyliga på mingelpartyn och allt vad det nu är. Det är förskräckligt. Så klart. Men det är nog fasen inte så kul att vara man och försöka imponera på mig. Och mina likar därute. Vi som vill ha jämställda män. Som ser ut som Bradley Cooper/Hugh Jackman (välj själv). Som ja, allt det som lilla Eric sjunger om.

Ett litet ps, min man gillar verkligen textraden om skorna. Undrar varför.

Gamla ord, nya vägar

2011-06-11T08:00:00.000+02:00

Musik är inget större intresse för mig, men den fyller ändå många behov och tomrum. Många sånger som tidigare endast haft romantisk kärlek i sina ord, kan numera lika gärna handla om kärleken till någon annan, ett barn, Jeppe. Saker och ting får hela tiden nya perspektiv, när jag möter nya människor, nya sorger, nya glädjeämnen. Längtan är så mycket mer nyanserad i dag.

Den här tillägnas just idag en annan Linn och hennes pappa.

Lilla Linn

2011-06-08T15:11:00.002+02:00

Till Helena: Läses långsamt och högt, just idag

Lilla Linn

bedårande

Lilla Linn linslus

Lilla Linn

chokladglass

Lilla Linn levnadsglad

Lilla Linn

klätterapa

Lilla Linn lian

Lilla Linn

clownkompis

Lilla Linn leksugen

Lilla Linn

död

Lilla Linn längtad

Hej då

2011-06-03T12:32:00.003+02:00

I dag är en sådan dag när jag säger hej då till Jeppe mest hela tiden.

I rummet på avdelning 95A där hans bröstkorg slutar att häva sig.

I samma rum där vi tvättar världens finaste, blekaste barn ren.

I samma rum där jag och maken/pappan klär på det finaste barnet hans finaste kläder.

Utanför barnkliniken där Fonus-killarna bugar för Jeppe när de stänger dörren om bårbilen.

Hela vägen i vår bil, bakom bårbilen över ett sommartropiskt landskap med dimslöjor över slätterna.

Inne i avskedsrummet på sjukhuset i Örebro.

I samma rum några dagar senare.

I kyrkan där jag maniskt läser guldplaketten med hans namn på.

Vid graven där han sänks ner, djupt, djupt ner.

Vid graven hundratals gånger därefter.

Varje dag, varje timme, hela tiden.

I dag är en sådan dag, som alla andra dagar.

Sommarens sus

2011-05-31T20:36:00.003+02:00

I vinden går det stilla ljudet

förande med sig en längtans tanke

Solstänk kastar sig fram mellan löven

fladdrar kittligt av blåst

Tystnadens tydliga signal

sakta låter det sig höras

Spirea, knopp och lyster

möts där stenar länge vandrat

Lägg ditt hjärta bredvid mitt

och låt oss andas tillsammans

Ung kärlek

2011-05-24T17:46:00.001+02:00

Jag passerade en flicka i Jeppes klass. Hon är så vansinnigt söt. Jag undrar om Jeppe också hade tyckt det.

Published with Blogger-droid v1.6.8

På båda sidor

2011-05-20T21:05:00.003+02:00

När jag är glad, vet jag hela tiden om att det är en känsla, inte ett tillstånd. Kanske har jag lärt mig att värdesätta den känslan bättre. Nu har jag varit glad några dagar, och som jag skrivit om förut, så blir resan ner till bottenplan onödigt snabb.

En vän till någon som jag känner som kanske känner någon du känner, fick i ett visst skede i sin sorgeprocess rådet att skriva ett avskedsbrev. Hissen åkte utan vajrar direkt ner på botten. Sedan samma natt som Jeppe dog har jag varit otäckt medveten om att jag inte vill ta farväl, inte säga hej då och gå vidare. Jag hatar uttrycket gå vidare, ni som läst mig förr vet att jag har börjat om. Nu, snart fem år senare, reagerar jag med buller och bång. För tre år sedan hade jag sagt: "Skit på dig. Jag tänker aldrig ta avsked."

Nu är jag inte så kaxig. Jag reagerar med att hulkgråta och lägga mig i fosterställning och kvida. Betyder det att jag vet att jag måste ta farväl? Måste jag det? Och kommer jag inte att slippa undan genom att fortsätta att briljera med mina fina formuleringar och mina kloka visdomsord om sorg och elände? Kommer jag alltid kunna gömma mig bakom ordet? Sarahs Smarties är ordrik, fyndig och läsvärd. Om jag får säga det själv. Men det finns inte särskilt mycket Sarah här. Det skulle ingen vilja läsa.

Pengar och kärlek

2011-05-17T13:27:00.001+02:00

Jag behöver kärlek. Massor. Olika sorter. När det är som enklast, går kärlek att köpas för pengar. Då stavas kärlek ofta edc, eller som i dag, Replay.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Sargade och sörjande

2011-05-15T18:37:00.009+02:00

Titeln låter deprimerande, jag vet. Men det här inlägget är långt ifrån sorgset. Nu finns det KRAFT.

I helgen har jag haft förmånen att delta i Barncancerfondens stormöte med årsmöte. En vacker miljö utgjorde inramningen och där fanns mina goda vänner i styrelsen. Där fanns också bedårande L, som tog plats i min kropp när hon fångade mig i ett stort fall mot sorgens tomma hål. Ett oväntat möte som gör mig lycklig.

Mitt under en övning står en av mina vänner med en vacker brunett och pekar på mig genom salen, vinkar och ser väldigt ivrig ut. Jag ler lite förstrött och fattar inget. När den söta kvinnan en kort stund senare, tar mikrofonen och berättar en anekdot, nämner hon sin sons namn och en miljon små poletter av gnistrande glas pirrar runt i min mage. Det är nätvännen A, en änglamamma med värme och fina ord. Och nu står hon framför mig och jag kan knappt hejda mig från att på bästa Hollywoodmanér springa med öppna armar genom salen till henne. Men jag klarar det och möter de mest fantastiska ögon efter en stund istället. Ett ännu mer oväntat möte som gör mig mycket lycklig.

Andra möten uppstår också, med gamla och nya bekanta. Jag får värme, kanske till och med kärlek. Jag skrattar så att jag får ont i magen, jag gråter över alla döda barn och för de som ska dö. Min sorg fångas i en annans. Vi är ett.

Vi sörjande och sargade byter tankar, med och utan ord, och styrkan som flödar i gruppen är obeskrivlig. Om jag någonsin varit på ett amerikanskt säljmöte, eller frikyrkligt tungomålssång, hade det säkert varit så här. Att få vara en del i något större, är stort. Jag är del av en gemenskap, och osannolika möten uppstår och består.

Prepositionsbyte

2011-05-12T21:27:00.000+02:00

Meningen med livet. Detta dilemma, denna ständigt pågående fråga. Varför är vi här? I sorgen och fyrtioårskrisens gytter och mischmasch blir den här frågan rätt jobbig. I andra perioder har det varit lättare att trycka ner funderingarna i gyttjan mellan varven, men nu verkar den pocka på min uppmärksamhet mest hela tiden.

Men från i dag och framåt blir det andra bullar. Nu byter jag preposition. Med blir i. Meningen med livet blir Meningen i livet. Det kan jag enkelt hitta, ofta, mycket och gärna. Alla Meningen i livet tillsammans kanske utgör Meningen med livet, vad vet jag. Men tills jag vet, blir det Meningen i livet som ska sysselsätta mig.

Så, vad hade livet för mening i sig i dag då? Många såklart, men det jag plockar ut värt att berätta från denna fina dag i maj är ett litet ansikte.

Mellankillen sövdes i dag för att ta ur sina rör ur öronen. Han var rädd och ledsen, men fantastisk personal gjorde det hela till en av familjens mer uthärdliga sjukhusminnen. På uppvak satt jag och läste (och mer om Norweigian Wood en annan gång). Jag drog in lukten av sjukhus, så bekant, så hatad, så saknad. Lukten av kärlek och ensamhet. Jag la ifrån mig boken, lutade mig över min fantastiska kille. Han har mycket ögonbryn, mörka och bråkiga. Hans hy är ljus, slät och jämn. Och på näsan, ut över kinderna och lite upp i pannan, trängs hundratals små bruna fräknar. Och där har jag min mening med att leva denna dag. Att få drunkna i vackra barnets solmärkta lilla ansikte.

Proportioner

2011-04-13T20:54:00.003+02:00

Jag är fyrtio år. Jag är summan av en massa komponenter, upplevelser, erfarenheter och känslor. Så många människor är en del av det som är jag. Allt jag har gjort och inte gjort finns lagrat i mig någonstans. Jag är fyrtio år. Jeppe var sjuk i två och ett halvt år. Det blir 6,25 procent av mitt liv. När jag berättar för också barncancermonsterdrabbade S att det är så märkligt att de i tid korta år som Jeppes sjukdom utgjorde, utgör den allra största delen av det som är jag, förstår hon direkt. Jag kan inte uppskatta med någon säkerhet, men kanske 80 procent av jag är mamma-till-sjuka-Jeppe. Som om det skulle ha varat i 30 av mina levda år. Jag kan inte förklara bättre, jag kan inte uttrycka hur det här är. Men för S, och säkert L och H, så behöver jag inte ens försöka uttrycka det på ett vettigt och distinkt sätt. De förstår med varje millimeter av sitt blodomlopp. Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle ha definierat mig om inte.

Kärleksessens

2011-03-28T18:59:00.001+02:00

Minsting föddes med klumpfot och levde sitt första år med fötterna ofria, särskilda.

Nästan alltid när han sitter i soffa eller på golv korsar han sina fötter och liksom låter dem omfamna varandra.

Och jag är helt tokig i de här kramande fötterna. Galet vackert, eller hur?

Published with Blogger-droid v1.6.7

Konungen av Fuji

2011-03-20T08:00:00.000+01:00

Det sitter en pojke vid bergets fot

Tittar upp, tittar ner

på massivet han omfamnat

tre gånger med vind i hår

Vinden som sprider hans namn

Ångestfullt, längtansfullt

viskar hon hans namn

Han ler finurligt:

"Mamma, det här är den bästa platsen

att vänta på

Jag har ju valt den själv"

Säger pojken

Konungen av Fuji

Glömt något?

2011-03-11T08:50:00.001+01:00

Du vet när du står vid bussen, med någon minut till godo, och du undrar vad det är som du har glömt?

Eller i bilen, när barnen är lämnade, och du slänger ett getöga i baksätet, för att något inte känns helt hundra?

Eller när du betalar dina dryga tusen kronor på ICA, och du vet med bestämdhet att du glömt något viktigt, men inte vad?

Eller det där väl förberedda samtalet eller presentationen på jobbet som direkt efter känns lyckat, men efter en kvart så grubblar du intensivt på om du verkligen fick med allt?

Eller den första tredjedelen av bilresan till Gotland i julivärmen, med skuffen överfylld med nyttigt och opraktiskt, och du bara vet att ni direkt vid ankomst kommer att upptäcka att någon glömde sin laddare?

Du kan den känslan, eller hur?

Den är min Jeppe, hela tiden.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Barmark

2011-03-06T11:02:00.001+01:00

Nu syns gruset vid mina fötter.
Vändpunkternas förhoppningar.
Tro och kärlek fylls på.
Vår, kanske.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Att vara snäll

2011-02-27T21:06:00.004+01:00

Jag pratar för mycket. Ibland är jag också självupptagen. Men för det allra mesta är jag en snäll människa. Jag bryr mig om de jag tycker om. Jag bryr mig om även de jag inte tycker om.

Det är också med stolthet jag kan säga att jag omger mig med snälla människor. Jag har ofattbart många som bryr sig om mig, hur jag mår och vem jag är.

Så då återstår bara en sak i denna fråga. Det är dags att också bli snäll mot mig själv. Nu ska jag unna mig att bry mig om mig själv, fråga mig vad jag vill och vem jag är. Jag tar första steget i dag och har unnat mig vinterpromenad med familjen och en smaskig, välmatad omelett till middag. I morgon tar stegen mig vidare.

Vardag, var dag

2011-02-19T17:19:00.001+01:00

Published with Blogger-droid v1.6.5

Sjuka barn och SJUKA barn

2011-02-12T11:08:00.004+01:00

Jag är arg. På mig själv. Jag brottas massor med att jag inte sa ifrån tillräckligt när Jeppe var sjuk. När han insjuknade men inte fick hjälp, skulle jag ha skrikit. Högt. Det hade inte gjort någon skillnad i slutänden, men kanske hade han sluppit en del av kaoset där i början. Jag kanske hade sluppit en del av kaoset nu.

När han var sjuk, hände alla möjliga märkliga misstag. Någon gång skrek jag åt en av mina favoritdoktorer: "Du din djävel, du får gå hem. Men vi får aldrig gå hem från det här". Han tog det bra. Jag ångrade mig egentligen inte. Jag önskar att jag skrikit högre när en annan läkare påstod att Jeppes halsont "satt i huvudet". Behöver en leukemipatient fejka smärta? Nej, han hade ett sår i magsäcken stort som hans handflata. Jag borde ha skrikit många, många gånger.

Och nu, när de andra två är sjuka. Vanligt sjuka, men ordentligt sjuka. Så skriker jag inte. Jag gör allt så omärkvärdigt det bara kan bli, trots att hela mitt inre skriker CANCER. Jag vet att det är influensa men det skulle antagligen gå åt mindre energi att tillåta mig själv att vara skiträdd istället för att övertala mig själv om att inte vara skiträdd.

När jag försöker att möta min rädsla kommer tankar som: "Men hur stor är sannolikheten? Det förstår du väl att...". Men sanningen är att det var högst osannolikt att Jeppe skulle få cancer. Han fick det. Det kan också vara så att det är högre sannolikhet att någon av hans syskon får det, på grund av gensammansättningen som kanske är en lämplig miljö för leukemiceller. En teori som finns, inte helt säker men en teori som prövas. Så ändå. Högre sannolikhet.

Känn på den. Inte undra på att jag är arg.

Liten kille, långt perspektiv

2011-02-07T18:32:00.002+01:00

Graven är mycket vacker på vintern. Solen får graniten att gnistra och snön blänker som havet självt. En röd kula, en liten fågel, några stenar med kärleksord. Jeppe är omgiven av människor, gamla, halvgamla och alldeles för unga. Pappan som dog i en trafikolycka. Susanne som blev knivmördad av sin sambo. Den unge killen. Medelålders kvinna död i cancer.

Alla ligger de där, saknade. Några mycket saknade. Jeppe outhärdligt längtad efter. Det är vackert. Om tjugo år är han kanske mindre saknad. Inte av oss som saknar honom, utan för att vi blir färre kvar att sakna honom. En dag finns inte morfar kvar att längta efter sitt barnbarn. Jag kommer inte alltid heller att stå där med ljuset i handen och tomma handflator. Kanske besöker hans bröder honom någon gång om året om trettio år, om de bor någorlunda nära. När de inte finns, finns inte Jeppe heller.

Det är vackert på kyrkogården på vintern. Där ligger några individer som saknas, men ännu fler som inte längre har någon som längtar efter dem. De är ett kollektivt minnesmärke över tiden som går, över allt som är förgängligt.

Döden är vacker på vintern.

Magi

2011-01-28T20:51:00.001+01:00

Mellankillen sover borta. Lillkillen sover och maken är i badrummet - igen. Let's dance och På spåret fajtas om att mest effektivt vagga mig till sömns. Och det är så enkelt, så befriande lätt att fantisera. Jeppe är också hos farmor och farfar och i morgon har jag alla mina grabbar hos mig igen.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Slagen

2011-01-25T20:28:00.001+01:00

Med händerna i diskhon, efter den eviga köttfärssåsen, slår det mig. Hur är det möjligt?

Igen slår det mig. Sigge berättar om hur fort Spindelmannens bil kan köra. Mattias har springtävling med sig själv och maken har tagit sig ett andrum i badrummet. Vardagens ljud sveper runt mig och i det hörs också det som inte hörs.

Och det slår mig plötsligt. Hur är det möjligt?

Att du inte finns.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Valets vånda

2011-01-17T20:54:00.001+01:00

Livet poängterar ännu en gång bestämt för mig, att det inte är jag som har makten. Det är livet som styr.

Då uppstår frågan som en blåslampa därbak, vad ska jag fylla livet med? Vad är fortfarande i mina egna händer?

Published with Blogger-droid v1.6.5

En stilla bön

2011-01-11T22:55:00.001+01:00

När jag blir väckt vid sådär fyra på morgonen, är jag sällan glad eller ens vid tankemedvetande. År av extremt morgonpigga barn plus en del sorg och bedrövelser, har lagt en ständig hinna av trötthet över mig.

Men så en morgon i veckan väcks jag av minstingen som vill bli av med skorna. Ja, han sover med skor till följd av snedställlningen i fötterna som han föddes med. "Mamma, ta skorna." De plockas av, han somnar om. En fantastisk förmåga som ingen av hans bröder har haft ett uns av.

Jag är plötsligt vaken. Lillens hår mot min mun. Min trollunge. Hans ena handrygg ligger mot min arm, så ofattbart len. Mjuka, lugna andetag.

Alla barn som inte kan luktas på längre. Alla barn som aldrig fötts och blivit luktade på.

En minsting i famn en mörk vintermorgon är ett ljus. En nåd att stilla be om.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Byta rum

2011-01-06T20:23:00.004+01:00

I planeringen och förberedelserna kändes just inget. Men i aktiviteten hände massor.

Min andra pojke skulle ha delat sovrum med Jeppe. Med betoning på SOV. De skulle ha haft varsitt rum att leka i, men ville sova i samma rum. Vi hann göra i ordning våningsängen och göra fint, men sedan rann tiden i väg. Jeppe behövde oftast dela rum med en av sina föräldrar i stället.

Så när Jeppe dog, och lillebror var nästan tre år, blev det självklart att lillebror skulle flytta in i rummet. Jag flyttade ur en del leksaker, sorterade lego in i minsta detalj (lätt maniskt förstås) och anpassade rummet något. Jeppes kompisar kunde fritt leka i hans rum när de kom hit, trots att Jeppe inte var där. På så sätt blev det aldrig ett museum, utan ett levande barnrum fyllt av Jeppe.

Tiden har gått, lillebror har bott in sig väl. Jeppe finns kvar på många olika sätt, men visst är det lillebrors rum. Och nu finns ytterligare en lillebror. Så i det hela renoveringspaketet blev det bestämt att mellanpojken skulle flytta in i vårt gamla sovrum på övervåningen och minstingen ska få bli stolt ägare av ett eget rum mittemot.

I flytten av grejor dyker Jeppe upp, än här, än där. Vi gläds, vi gråter ochhan är alltid där. Och nu ska jag ha två pojkar i varsitt rum på övervåningen. Inte som jag trodde en gång, utan en annan konstellation.

Tredje sonen flyttar in i rummet som för sex år sedan gjordes fint till första sonen. Som i vilken vanlig familj som helst.

Mer väntan

2010-12-09T10:03:00.001+01:00

Mitt huvudsakliga verktyg på jobbet ligger nere, och jag passar på att städa i hårddisken. Och där får jag strax syn på detta. Det allra sista kortet jag tog på Jeppe med kameran (det finns ett i en mobiltelefon som är taget någon dag senare). Jag har lagt upp kortet förut på bloggen och skrivit om det. Men ändå. Han är så fin, i världens fulaste keps, på trappan på baksidan. I sommarvärmen sitter Jeppe och väntar på sin bästis E.

Händelseträngsel

2010-12-06T18:35:00.006+01:00

Och så, mitt i allt det onda och vardagens tristess, tvätthögar och trötthet, händer det miljoner saker på mindre än ett dygn. Vid tvåtiden i lördags packade jag in mig i bilen för att ta mig till S i Västerås och sedan vidare till L i Enköping för Visommist-umgänge. Väldigt medvetet exkluderar vi ibland man och barn och bara sätter våra behov främst. Om jag nu skulle berätta allt som hände på mindre än ett dygn som jag var hemifrån, skulle jag behöva hålla på i ett väldigt långt inlägg. Så jag punktar upp lite av det som hände istället:

* Jag pratade med min far i telefon och hade det förmodligen längsta samtal vi haft. Någonsin. Eller som jag minns i alla fall.
* Värmen stiger i Västerås när S kliver in i bilen. Det går inte att förklara, men hon är bara så varm och jag blir alldeles varm av henne.
* Vi möts hos L av henne och två spralliga pudlar i reflexvästar. Ni fattar hur larviga de ser ut? Hundarna alltså, inte L.
* C och H dyker upp. Vi är fulltaliga!
* H har med sig "Boken om Linn" med hundratals vackra bilder av Linn och hennes familj. En levande Linn. De ord jag valde till Jeppes senaste minnesannons "Hur kan något så stort förvandlas, hur kan man tappa orken att andas", blir smärtsamt verkliga. Hur kan Linn inte finnas hos oss?
* Värdinnan kommer med kvällens bästa förslag: hon ska laga mat medan vi bastar. Bra arbetsfördelning.
* Semi-italienskan S serverar Lambrusco - rött mousserande vin - medan jag och H konstaterar att magarna är här för att stanna.
* Söta S kan på något sätt väcka djävulen i mig och får min tävlingsinstinkt att vakna. Klart att vi måste ut nakna i snön!
* H gör snöängel med handduk på. Jag och S kyler ner fötterna.
* Nästa vända ut gör S också snöängel medan jag bara visar min bästa sida för de i köket - bara en epa-traktor och flanellskjorta fattas när vi moonar i bästa lantisanda.
* Vi äter god mat och diskuterar döda barn, levande barn och föreningsliv.
* Megaknasiga vovven Drutt sätter tassarna i mitt knä, och snart kommer vännerna avslöja att mitt avog mot hundar inte är så farligt. I alla fall inte mot dessa två skönheter.
* Vi sover gott och jag avslutar min lantvistelse med att backa som ett *** och fastna med ena framdäcket i snön.
* Jag och S gräver, knuffar, hackar, gasar och lyckas efter en halvtimme få upp bilen. Det var inte min förtjänst, S är inte bara varm utan också lugnare än värsta filbunken.
* Jag tänker på H stora delar av vägen hem, och tycker att Uppsala är alldeles för långt bort.
* En gigantisk gråtattack kommer när radion spelar Crazy Frog. Jeppe finns inte i baksätet som han borde utanför Arboga.

Och ja, bilden föreställer en snöängel. Jag gillar symboliken.

Ordträngsel

2010-12-03T18:33:00.004+01:00

Det händer väldigt sällan att jag tappar orden. Det har inte hänt nu heller, utan snarare är det så att orden, känslorna och kraften är så många och i så varierande intensitet att de inte riktigt kan samsas om rätt utkanal. Jag vill säga så. Jag vill säga si. Jag vill inte säga något. Utöver det ligger också ett jobb där jag sitter framför datorn mest hela dagen med orden bubblande i bröstet, under ytan.

Jag har hela tiden trott att Jeppes begravning var oviktig. Jag hade sett hans bröstkorg höjas och sänkas för sista gången, och inget i världen kommer någonsin att spela i samma liga som det. Men nu dyker kistsänkningen, Monis ord och lasersvärden in bland orden, bland det som ska in, bland det som ska ut. Jag gråter. Jag pausar. Men jag finns här. Och kommer fortsätta dela orden med den mikropartikel i cyberspace som du och jag utgör tillsammans. Förhoppningsvis blir det lite pepparkakor och glögg mellan de tunga orden. Men det kommer en jobbig tid framöver. Välj själv om du ska vara med.

En vanlig lördagskväll

2010-11-27T22:15:00.001+01:00

Jag vill krama Jeppe.

Så dumt av mig

2010-11-13T17:40:00.004+01:00

I mitt förra inlägg var jag lite putslustig och försökte beskriva min önskan om att leva på choklad allena. Gud, så barnsligt. Jag skäms och tar tillbaka det.

Jag håller nämligen på att prova en ny metod som jag tror mycket på. Det är en diet, med livsglädjande effekter. Förutom basen - som självfallet är choklad (mörk, ljus, smaksatt, krispig och lite till) - innehåller det jag nu testar också italienskt rödvin och jordgubbar. Det kan funka. Det borde funka. Eller så funkar det bara när man sitter ensam på hotell och inte behöver ta något större ansvar för något. Men det är värt ett försök och ett angenämt nöje att försöka.

Mecenat sökes

2010-11-08T19:55:00.004+01:00

Jag fyller år snart. Det är trevligt. Trevligt är också att jag passar på att åka bort då, så min familj får fira min födelsedag utan mig. I helgen som var, kom de som var lite mer välplanerade, hit för att fira mig. Då fick jag lite presenter, det är ju också trevligt. Jag fick bland annat en bok.

Och det är nu du borde förvänta dig att jag berättar något klokt om Vargas Llosas val av synvinkel i de tidigare romanerna eller huruvida Molière eller Racine egentligen speglar franskklassicismens typiska drag bäst. Jag skulle gilla om du hade de förväntningarna på mig. Men de som gav mig en bok i helgen känner mig mycket bättre så. De vet att mina egentliga intressen, de som man inte skriver i ett CV, är att baka och att äta upp det jag bakat.

Jag fick boken "Kärleksmums" som presenterar sig som en hyllning till livets goda extra allt. Och jag konstaterar lyckligt att det finns fler som fattat att godis och glass tillsammans bara blir bättre. Recepten, bilderna och de underbara ordspråken ("Det som göms i sockerlag kommer att göra dig glad") är som en sinnebild för hur mitt liv skulle vara om jag bara fick någon att vetenskapligt bevisa att det går att leva på choklad allena.

Så det lilla problemet finns ju. Och ett till. Nu måste jag säga upp mig för att hinna baka, äta och hålla mina kurvor fylliga. Det betyder att detta inlägg egentligen är en Sökes-annons. Mecenat sökes.

Och har just du inte de ekonomiska möjligheterna att försörja mig, kan du alltid se detta som ett julklappstips om du mot förmodan skulle känna någon mer som jag.

Alla helgons dag

2010-11-06T08:52:00.002+01:00

Jesper
Kevin
Petter
Linn
Lina
Christian
David
Gustav

Kärlekens alla färger

2010-11-05T08:49:00.006+01:00

Att vara i sorg, eller depression eller bara allmänt nere, gör att det kan vara svårt att få fingrarna ur. Och när man väl hamnat i soffläge, är det lätt att stanna där. I dåliga fall i sällskap med en massa choklad. I sämsta fall i sällskap med alkohol. Det sistnämnda är jag inte orolig för, för egen del men jag ser tendenserna runt på ett och annat ställe. Även de mest aktiva kan ta till alkoholen för att döva det onda.

Men så, helt oväntat, får man lite hjälp på traven att komma ur håglösheten. Ett långt samtal med en älskad. Den älskade borde egentligen vara den som behöver lyftas, och så är det också, men har ändå en obeskrivlig förmåga att peppa, reflektera och skapa förväntningar. Och det vet alla ni som bär på sorg av något slag, att ett liv utan förväntningar är inget liv.

Och så får man lyxen att umgås ett par timmar med någon man tycker om men inte träffar så ofta. En öl eller två med massa relationsprat. Med en man som inte är ens make och således inte är tvingad att prata med en, men gör det ändå.

Kärlek, energi och inspiration och nästa dag innehåller plötsligt möjligheter istället för måsten.

Grattis

2010-10-30T20:05:00.002+02:00

Grattis på födelsedagen, min prins. Min Himmelprins.

Himmellängtan

2010-10-26T20:44:00.003+02:00

Jag längtar efter Himmelprinsen. Jag tror inte att han är i himlen, men det låter fint tycker jag. Och jag kan ju alltid hoppas att jag har fel och att han kanske är i himlen ändå.

Jag letar efter en bild som passar min längtan nu. Men jag hittar ingen. Alla bilder räcker inte. Då kommer jag att tänka på när vi tittar på film från ett visst bolag så dyker Jeppe upp i vinjetten och det är min Himmelprins.

Kanske har jag också hittat titeln på min berättelse som väntar på att berättas och läsas.

Värd att firas

2010-10-19T09:15:00.013+02:00

Jeppes sjätte och sista födelsedag firades flera gånger. Det var inte så att vi körde järnet, ifall det skulle bli hans sista, för det visste vi ju inte. Även om magen skrek ut sin rädsla och ångest dygnet runt. Men vi visste att Jeppe skulle bli riktigt dålig lagom till födelsedagen 30 oktober. Förberedelserna för benmärgstransplantationen var i full gång, och trots att han var uthållig som få, blev han allt sämre av det fruktansvärda artelleri som sprutades in i hans kropp. Så vi firade innan. Vi klippte inte hans hår där på hösten, eftersom vi visste att han ändå skulle tappa det. Som vanligt satt det kvar längre än förväntat, och det blev inte helt snyggt. Jag tror inte att han eller någon annan såg det.

Kusiner, moster och morbror från Slättberg kom på besök och det blev kalas igen.
Jeppe hade också ett barnkalas, med de viktigaste inbjudna. Han hade färgtema på sin dukning. Knasiga unge. Vi pysslade mycket och han jobbade hårt med att skriva inbjudningskorten. När han placerade ut de fem korten på bordet, satte han sig själv mellan tvillingsystrarna N och M, av vilken M sedan ett par tillbaka varit självutnämnd fästmö till Jeppe. Hon kommer fortfarande hit på Alla hjärtans dag och på Jeppes födelsedag med något litet till hans småbröder.
På hans riktiga födelsedag låg han i Uppsala. Hans pappa var med honom där och jag åkte tidigt hemifrån för att träffa honom. När jag kom till hans rum, jag tror att det var samma rum som han några månader senare dog i, satt han där med sin mormor och myste. Han hade en överraskning!

Det visade sig att ett par av sköterskorna och Jeppe hade bakat prinsesstårta som han skulle bjuda mig, pappa, mormor och kusin Viktor med familj på. Det blev en riktig födelsedag. Eftersom det var helg, var det ganska tomt på avdelningen och vi hade hela dagavdelningen för oss själva att ha kalas i.

Jeppe firade för allt han var värd, han var väldigt närvarande och jag tror att han uppskattade alla kalas lika mycket. Jag uppskattade också allas engagemang och kärlek, men det jag minns allra bäst och med mest värme är att en efterlängtad kusin kom och firade. Anton var här tolv dagar gammal.
Det var mycket som var svårt också. Jobbigast nu, när jag skriver om detta är, förutom det uppenbara, att jag inte har en aning om var Mattias är någonstans på alla dessa bilder. Jag vet inte ens om han var med på kalasen när hans storebror fyllde sex år.

Om att fylla år

2010-10-12T10:04:00.004+02:00

Vi pratade om tårta i morse, jag och sjuåringen. Han tyckte att det var dags för lite sådant. Vi har ett hemligt projekt att vi ska kasta tårta på pappan när han kommer hem någon gång, men i dag handlade det mer om ett konkret sug efter att äta tårta.
"Ja, det blir väl tårta både på min och Jeppes födelsedag här framöver."
"Ja, då fyller ju Jeppe elva år."

Om han, min fantastiska sjuåring, visste hur han befriar låsta kedjor inom mig! Hur alla "tänk om Jeppe fått fylla elva" eller "nu skulle Jeppe ha fyllt elva" bara rinner ur i den ränna av kaosrester som ständigt måste ut. Jeppe fyller elva, oavsett var han är och det ska vi fira med massor av prinsesstårta.

Själavård

2010-10-06T20:35:00.002+02:00

Jag är inte särskilt bevandrad i kristen tro eller tradition. Den senaste tiden har jag dock funderat på begreppet själavård. Det har en viss - eller flera - betydelser, det vet jag. Men jag tänker ändå låna begreppet till det jag behöver det till nu.

Jag inte bara sörjer Jeppe, jag vårdar honom också. Jag vårdar minnet av honom, bilden av honom, orden om honom, kärleken till honom. Jag vårdar med största intensitet den delen av mitt liv som var med honom. Det är själavård, vård av både hans själ och min.

I hjärtat

2010-10-05T09:21:00.000+02:00

Mitt hjärta har fem rum. Ett för oss var. De är alla sammanbundna med miljoner små kärl och nerver, även om de är tydligt åtskilda från varandra. När ett rum skärs bort, blir alla sammanbindande trådar avklippta. Mitt itu. Men de försvinner inte utan i trådarnas ändar sipprar alltid lite blod och vid ansträngning pumpar blodet skoningslöst ut i tomma intet. Min kärlek till Jesper finns således alltid kvar men dräneras på kraft hela tiden. Det öppna såret är ju förbundet med oss alla och alltså påverkas de andra rummen av min kraftlöshet. Det blir mindre ork att älska de andra. Inte för att jag bara älskar Jeppe utan för att vi alla sitter ihop och vi alla blöder lite i ändarna av oss själva.

Uttalad tanke

2010-09-26T20:55:00.004+02:00

"Han bara försvann."

Jeppe och Barncancerföreningen Mellansverige

2010-09-20T20:29:00.001+02:00

Jeppe och Barncancerföreningen

View more presentations or Upload your own.

2010-09-19T13:17:00.001+02:00

Mattias berättade häromdagen att Jeppe bor under hans säng. När någon dör blir den ett spöke av liksom själen. Och Jeppes spöke har valt att bo under Mattias säng.

Såklart.

Ytterligare paus

2010-08-19T21:18:00.002+02:00

Nu har jag kommit dithän igen. Det är annat som pockar på mitt engagemang och min tid. Jag är så glad för att så många läser min blogg och för alla fina kommentarer jag fått här, och i verkliga livet. Jag kommer säkert tillbaka, kanske slänger jag in ett boktips här och nu bara för att. Men nu säger jag tack och hej för den här gången.
Sarah

Nej, jag vete f-n

2010-08-16T20:19:00.004+02:00

Jag började jobba i dag efter semestern. Jag hade sett fram emot det. Men nej. Hm. Glad - inte alls. Nja. Jaha. Nähä. Nej, jag vete f-n. Jag hade exakt samma känsla vid exakt samma tid förra året. Och vem bär ansvaret för att det inte blir så nästa år? Moi, bara lilla jag.

Så i tankekaoset, känslogegget och en ständigt lurande depression, ägnar jag mig åt att fräscha upp mina Harry Potter-relationer (ser filmerna och ska snart läsa sista boken igen, i väntan på december) och att roas av nedanstående (länken finns till vänster).

Carpe diem och allt det där

2010-08-14T09:08:00.004+02:00

Det är en förhärskande teori, och ofta en fungerande sådan, i vårt samhälle att man ska leva i nuet. Ta tillvara på dagen och uppleva det lilla i tillvaron. Precis om det skriver jag ibland, och således är även jag inlemmad i tankesättet.

Men så uppstår de där tillfällena när det inte längre är möjligt att blunda för det. Teori, javisst, men i praktiken? Jag promenerade med en god vän igår. Vi pratar om allt möjligt när vi ses, men Jeppe finns hos oss båda och det blir naturligt att vi pratar om det som är svårt. Det är bra för mig. Vid graven pratade vi om annat som också är svårt.

Och senare i duschen kom tankarna. Om flickan som i detta nu ligger på sin dödsbädd, ångestfylld och döende i cancer. Carpe diem liksom? Hon sörjer sitt bröllop som aldrig blir av. Njuta av stunden? Typ. Två av mina nära vänner är ofrivilligt barnlösa (de kanske är fler än två, men dessa två har delat detta med mig), hur kul är det att fokusera på nuet då? När man bara vill vara i en framtid? I en framtid med ett barn som de längtar efter, då kan de börja tänka på att njuta av nuet.

En klok kvinna, och tillika min terapeut under ett år (ja, det året Jeppe var nytransplanterad och sedan dog) sa vid ett tillfälle: "Utan en framtid finns inget nu." På tal om att jag kände mig stressad över allt jag missade i nuet, genom att inte vilja, orka eller kunna göra något annat än att vara med Jeppe. Det funkade för mig. Inte förrän jag kunde börja se en framtid, kunde jag börja träna på att leva i nuet. Sedan dog Jeppe, och jag har inte riktigt fått till det där än. Framtiden är fortfarande bara en lång räcka med tid.

Nej, jag fattar såklart poängen med att inte tappa bort sig själv i all stress och bara planera sönder sitt liv. Men det är så mycket enklare att skriva Carpe diem på en canvas-tavla och sätta upp på vägen, än att faktiskt göra det. Alla försöker, men alla har inte en rimlig chans.

Hudlös

2010-08-12T20:50:00.006+02:00

Regnet gör ont

Jag är hudlös

Amputation eller Att förlora ett barn

2010-08-11T09:42:00.006+02:00

Tänk dig att du är med om en svår olycka eller sjukdom, och du förlorar din högerarm. Om du är vänsterhänt tänker vi oss för enkelhetens skull att det är din vänstra arm som amputeras.

Smärtan var så stor att du förmodligen hamnade i chock, och med lite tur kanske du inte minns hela händelseförloppet av olyckan. När du vaknar upp, är det fortfarande rätt dimmigt, säkerligen en hel del morfin hjälper dig att leva i en glasbubbla. Där inne är du, och du kan inte rikigt förmedla dig till dem du ser utanför. Du känner igen dem, men var och en är lite olik sig. Eller är det du som har fått nytt seende?

Efter ett tag är du tillräckligt medveten för att prata lite. Alla är glada för att du finns, men ser på dig som om de inte är helt övertygade. Du sneglar hela tiden åt din högra sida, och ser det som fattas. Eller snarare ser du inte det du borde se. Långsamt, långsamt börjar du förstå vad som har hänt.

Du börjar röra dig långsamt, sätter dig upp och så småningom ställer du dig upp. Balansen finns inte där, och du rör dig försiktigt och inser sakteliga att du kommer att få lära dig allt igen. Om från början tas varje litet steg.

Inom en ganska snar framtid kommer du att kunna börja göra små, vardagliga saker med vänster hand som att äta, låsa dörren och knappa på tangentbordet. Det går i lite makligare tempo än förut, men det går. När en något längre period passerat, kanske du kan göra lite mer avancerade saker som att cykla och att köra bil.

Med den långa tiden kommer du förhoppningsvis att leva ett ganska vanligt liv. Du gör det som alla andra gör, det mesta lika bra som alla andra. De runt om dig tänker inte så mycket på det längre, att det faktiskt är något med dig som det inte är med alla andra.

Trots att allt ser enkelt ut för dig, är det mesta rätt svårt. Du har ofta fantomsmärtor i din arm som inte finns och ser ofta tillbaka på tiden som var före. När du ligger i din säng på kvällen, smeker du sakta din stump. Du talar stilla med dig själv, kanske till och med till armen som inte finns. Du lever, och är tacksam för det, men är för alltid en annan. En amputerad.

Foto: Mia Axinge

Sommarens höjdare

2010-08-09T10:50:00.003+02:00

Tidigare i sommar skrev jag om allt bra som redan hade hänt, mest för att lägga märke till det jag gör och försöka peppa mig lite. Semester är liksom inte min grej. Ja, jag vet att det är som att svära i kyrkan att säga så, alltså lämnar jag det därhän. För nu. Efter det inlägget har det självklart lagts till fina grejor på min upplevelselista (jag repeterar: flest upplevelser när man dör, vinner).

Det är några saker som kommer fram när jag blundar. Simtur med två töser från Ludvika i en tjärn till exempel. Cykeltur med god vän. Bad vid långgrunt vatten med många barn och härliga vuxna. Men det jag ska berätta nu, är något som, vem du än är, kan njuta av.

Västanå teater ger i år En midsommarnattsdröm. Uppsättningen är fantastisk och de spelar en bit in i september. Hinner du inte i år, så boka in en tripp till Sunne nästa år. För med Västanå teater är det så, att det spelar inte så jättestor roll vad de sätter upp, upplevelsen är maffig och magnifik oavsett. Musik och scenografi på ett sätt som du inte sett förut har de, och i år fick Shakespeares drama finna sig i att utspela sig i Sverige. Alltså, lite mer, lite annorlunda och mycket fräckare än annan teater.

Om du får för dig att följa mitt råd om att besöka Teaterladan i Sunne, rekommenderas att du bokar ett teaterpaket på Hotell Frykenstrand och avslutar din kväll med att äta middag i den inglasade restaurangen och ser solen gå ner i Selma Lagerlöfs älskade sjö Fryken. Svårslaget, jag lovar.

Nedan ser du ett klipp från förra årets uppsättning av Kalevala.

Omformande associationer

2010-08-07T09:55:00.006+02:00

Jeppe är längst fram. Så är det bara. Det kan tyckas orättvist mot mina andra barn och mitt liv i övrigt. Ändå, låter jag Jeppe vara längst fram. De andra två skönheterna har jag förmånen att se på varenda dag. Jag kan lukta, kittla, bråka, skälla, leka, äta och sova med dem. Det kan jag inte med Jeppe. Så då låter jag honom vara först i andra sammanhang. Som detta till exempel.

Trots det pratar jag inte om Jeppe jämt. Inte ens hemma. Det kan faktiskt gå dagar utan att vi pratar om honom. Då är det skönt att ha honom främst, så att han alltid är med ändå.

Och så kommer ibland de där märkliga tillfällena när han borde vara långt borta och det ändå kommer att handla om honom. Under ett par kvällar har jag och min man sett på förmodligen årets, kanske decenniets sämsta film. Det var en uppföljare, och ettan tyckte vi var en lättsam och underhållande action. Tvåan var obeskrivligt dålig. Så kan det gå, och det är lite fascinerande i sig.

Där, mitt i skitfilmen, säger jag till min man:
"Åh, Jeppe skulle älska den här. Vad roligt det hade varit och se denna med honom!"

Världens skitfilm kan vara världens bästa, bara man har rätta ögonen på sig. Filmen var Transformers: Revenge of the fallen.

På Jeppes sista jul fick han, bland annat kan jag tillägga, Optimus Prime, ledaren för Transformers. En svindyr, svårbyggd leksak som han var omåttligt stolt över. Han hade sett tecknad film med Transformers, ärvd av kusinerna, som om möjligt var ännu sämre än den vi såg häromdagen. Och Jeppe älskade den.

Så vem är jag att säga att filmen var dålig? Kanske var Jeppe smartare än jag. Filmvan var han definitivt. Cancerbarnen blir ju det. Då blir detta inlägg ändå ett filmtips. Se Transformers: Revenge of the fallen med rätt ögon och det blir säkert succé.

Prestationsångest

2010-08-05T08:12:00.005+02:00

Tack vare två andra bloggare, "Annas anatomi" och "Dolce Bambini" (båda finns länkade till vänster) har ganska många människor hittat till min blogg. Det gör mig självfallet mycket glad, så tack Anna och Anna.

Men en del prestationsångest ger det ju också. En vän sa till mig i går att jag naturligtvis skulle fortsätta att skriva som jag alltid har gjort. Och det är ju klokt, det är ju därför några har läst mig och sedan länkat vidare. Ett gäng trogna läsare har jag också haft sedan jag började skriva. Men riktigt så enkelt är det inte. De som läser ska ju begripa det som står. Så hur gör man? För vem skriver jag?

Jo, till syvene och sist, skriver jag för mig själv. Det är en slags rening- och rensningsprocess för att få ur mig allt det onda och det goda. Därför har jag inte gett någon bakgrund till Jeppes död, eller berättat om mig själv på något kronologiskt sätt. Jag tänkte att du som läste ändå redan visste. Och nu är det inte så. Men jag tänker inte ändra på mig. Jag vet att det är texterna om Jeppe som får mest uppmärksamhet, men jag tänker fortsätta att skriva om annat också. Bakgrunden till denna blogg finns i inläggen sammantaget. Vill du som läsare veta mer, får självfallet fråga om du vill. Jag älskar att prata om Jeppe, det ger tyngd åt hans existens. Han finns när vi pratar om honom.

Så du trogna läsare - alltid roligt att se dig.

Och du nya - välkommen, både med och utan frågor!

En något äldre brud

2010-08-03T19:37:00.005+02:00

Den här dagen, en vacker, varm och solig dag, för åtta år sedan, stod jag brud här hemma i min trädgård. Omgiven av vänner och släkt, var jag vacker som aldrig förr. Han, mannen vid min sida, var självfallet snäppet vackrare. Och som en liten krona på toppen i denna idyll, fanns vår snart treåriga, helvilda men för dagen finklädde son. Jesper.

På en liten platå som jag ser från flera av husets fönster blev jag fru. Det var vackert som attans och sedan partajade vi till tidiga morgonen, då vi äntligen hade vett att ta taxi till hotellet och låta bröllopsnatten också få bli bröllopsnatt, även om det enligt klockan redan var morgon. Jeppe hade jag nattat vid halv tolv i vagnen i trädgården, och han togs nu om hand av mostrar och kusiner. Så honom tänkte vi inte ett dugg på under vår bröllopsnatts morgon.

Dagen efter stod vi här, bland familj och feststlitna trädgårdsdetaljer, och lovade varandra att det från och med den stunden skulle bli lite lugnt. Kärlek, barn, hus och bröllop på fem år kunde ju gott belönas med en mer stillsam tillvaro.

Ett halvår senare var jag gravid, lycklig men inte välmående. När den bedårande mellanpojken fötts, dröjde det bara fyra månader tills Jeppes diagnos ställdes. T-ALL, stadium fyra, högriskbehandling.

Under de kommande två och ett halvt åren fanns ingen vila överhuvudtaget. Det vet ni som har varit i denna märkliga kokong av kortison, cytostatika, strålning, operationer, väntan och kärlek. När de två och ett halvt åren tog slut och inga andetag mer hördes, var jag för trött för att vila. Och på samma bänk som jag och min man betraktade världen, kan jag i dag se ut över kyrkogården där Jeppe vilar.

Två år sedan upplevde jag den mest märkliga blandning av lycka och sorg när pojke nummer tre kom till världen. Han fyller snart två år.

I åtta år har vi försökt vila. Utan resultat. I morgon ska jag ta med min man ut i trädgården och göra ett nytt försök. Nu behöver vi pausa från alla stora händelser.

Och i samma ögonblick som jag skriver det, vet jag att det inte går. Livet pågår runt om mig hela tiden, oavsett jag vill eller inte.

Mitt och ditt

2010-08-01T20:24:00.005+02:00

Det där med att skilja på mitt och ditt är sällan något problem för de flesta av oss. Jag lyckades inte ens sno ett Bugg på Lill-Kometen, vilket då på något sätt ändå var ett krav för att vara i den fräna klungan. Möjligen har jag glömt att lämna tillbaka något jag lånat, och jag blir blossande röd bara jag tänker på att jag kanske - visserligen ovetande - är skyldig någon pengar.

I relationer har det inte varit helt hundraprocentigt, och inte heller lika enkelt som med prylar och pengar. Nog har jag umgåtts med någon av det motsatta könet, som tillhörde någon annan. Det svider än i dag. Jag har till och med umgåtts med det motsatta könet, trots att jag tillhörde någon annan. Märkligt nog svider det inte alls. På något plan.

Inget av det ovanstående är något problem i dag. Det som handlar om mitt och ditt nu, är berättelserna. Om någon ger mig ett förtroende och ber mig att behålla det, då klarar jag det. Men om någon delar något med mig, utan att uttryckligen be mig bevara det inom mig, är det då mitt att förvalta på det sätt jag själv behagar?

Ett av Jeppes allra tydligaste kännetecken var integriteten. Om jag då berättar hans historia, har jag då tagit något som inte är mitt? Om jag inte berättar hans historia, försvinner en del av min egen berättelse då?

Om längtan

2010-07-30T21:22:00.004+02:00

Kanske borde vi som har mycket, låta bli att visa vår längtan, så att de som har mindre får mer plats. Kanske borde vi som har förlorat, gömma vår längtan, så att de som finns kvar får mer plats. Kanske borde vi längta mindre, och vara glada åt det vi har. Kanske borde vi gömma all vår längtan, för att det alltid finns de som har det värre.

Men så är det ju inte. Jag känner ingen som har det värre än jag, subjektivt sett alltså. Såklart att jag kan räkna ut att andra har mer att dra i bagaget och mer ont både ute och inne. Men längtan i sig är en helt subjektiv känsla och bör alltså inte på något sätt jämföras. Och ändå är det just det vi gör med längtan. Värderar, mäter och ser hur den står sig i jämförelse med andras bedrövelse (gärna i form av antal besökare på bloggen eller hur verklighetsbaserad romanen är). Om det går för långt, ägnar vi oss åt det jag brukar kalla eländespornografi.

Jag tänker inte sluta längta (framför allt inte efter Jeppe eller andra sådana där mer positiva, hemliga längtor). Jag tänker inte heller sluta dela andras längtor. Men jag ska bli bättre på att ge mina längtor sina egna värden, oavsett hur hårt, svårt eller gott du längtar efter något. Detta är en uppmaning till dig - längta efter det du vill, hur mycket du vill och på det sätt du vill. Ge längtan en plats bland alla andra viktiga sysslor du har.

En fräsch gammal goding

2010-07-22T08:46:00.008+02:00

Jag såg den här filmen förra och första gången för ganska precis tio år sedan. Då tyckte jag att den var fantastisk. Magiskt skådespeleri, sylvass satir och människor att tycka synd om. Den har sedan dess hängt med på min topp tio.

Nu såg jag den igen. Den är fortfarande ruskigt bra, men jisses vad tio år gör med människor. Och då pratar jag inte om filmens människor, de är helt up-to-date. Jag menar mig. Jag tycker verkligen inte att jag har någon fyrtioårskris, men den här filmen slår mig i magen på ett sätt som var helt otänkbart för tio år sedan. Jag är ju där nu, där Lester och Carolyn Burnham är i filmen. Förhoppningsvis inte en tiondel så skruvad som de är, men ändå. Upplevelserna av livets ändlighet, och ibland totala tomhet, är mycket tydligare för mig idag än när jag såg filmen sist.

American beauty var Mena Suvaris stora genombrott, men nu när jag ser den är den ännu mer Annette Benings film. Hennes karaktär gör ont, och trots att hon inledningsvis utgör ett mycket osymptatiskt intryck, är det hon som kommer mig närmast. Jag vill inte, men kanske är det så att hon är den som mest speglar mig själv. Jag vill verkligen inte, men det är mycket man inte vill.

En sista liten reflektion över tidens påverkan på mitt sinne. När jag såg filmen första gången, var grannpojken Ricky Fitts obehaglig och knäpp. Nu är denna voyeur och haschlangare en alldeles begriplig och ganska mysig person. Jag befarar att det inte är bara min ålder som påverkar min syn på honom, utan också tidens anda. Det skrämmer mig lite.

Där han är

2010-07-19T21:07:00.006+02:00

Det sägs att vi bär med oss dem vi förlorat inom oss. Det finns många bilder för det. Och även jag har skrivit om det tidigare. Om mina bilder, upplevelser och minnen av och med Jeppe som jag bär med mig i mitt bröst som klirrande guldpengar. Gnistrande, glimmande guldpengar i en skattkista, som aldrig blir tillräckligt full men ändå har det högsta värdet som går att mäta.

Så har jag sagt, och det är sant. Men inte helt och alltid sant. Jag bär med mig Jeppe så gott jag kan. Ändå är det så att när jag reser bort, som jag gjorde hela förra veckan, har jag svårare att hitta honom. När jag sedan kommer hem, kommer jag hem i dubbel bemärkelse. Här finns han. I mitt hus, med min familj och med alla runt omkring. Här har han gjort de allra största avtrycken och här är han allra närmast.

Jag tycker om att resa bort. Jag tycker om att umgås och uppleva. Men allra mest tycker jag om att vara här. Där han är.

Sommargott

2010-07-09T20:30:00.004+02:00

Ja, även den mest minnesfyllda, sorgsna och ömhetstörstande människa behöver äta. Det blir lite tvära kast mellan ämnena i bloggen, men jag tycker att det på ett ganska fint sätt visar livet i sin helhet. Här varvas kärlek med trötthet, värme med kalla bad, vardagsbestyr med stora festligheter. I livet är det stora och det lilla alltid hand i hand. Som glädjen och sorgen, Jeppe är så saknad för att han är så älskad.

Nåväl, tillbaka till ätandet. Så här i sommartider blir det mycket korv, usch ja, det blir på längden, tvären, bredden och bakochfram. Ibland till och med utan tillagning (vilket lillkillen verkar föredra, tacksam grabb det där). Sådär emellanåt måste man ju ändå slå på stort och då kanske det blir... ja, hamburgare på grillen istället. Och det är ju så fantastiskt öh, trist. Det också.

Så det du gör då är att du hottar upp det med denna lilla kletiga anrättning:
Strimla 400 g vitkål (som är billig och superfin nu)
Riv 2 äpplen
Smula ner 140 g gorgonzola i 1/2 dl crème fraiche och 1/2 msk vinäger.
Smaka av kladdigheten med lite salt och peppar.
Blanda kleten med vitkål och äpple.

Jag rekommenderar att du använder en stor bunke, blandningen kräver lite plats. Sedan häller du över i finaste serveringsskålen förstås.

Servera nu till nygrillade hamburgare, tomatskivor och sallad. Och det godaste hamburgerbrödet förstås (som är Max Friscobröd, men det vet ju alla).

Jag hörde minst ett par av mina vänner stöna vällustigt under intagandet under gårdagens trädgårdsmys, och det gör ju det hela värt ett försök, eller hur?

Bara Jeppe

2010-07-05T19:59:00.002+02:00

Dagarna passerar fort och årsdagen närmar sig. Jag fokuserar, koncentrerar och distraherar, men det är bara Jeppe. I bilder, i lukter, på min hud. Jeppe, Jeppe, Jeppe. Jag kan inte tänka, jag kan inte formulera mig. Jag kan bara längta.

Denna sång inspirerade till minnesannonsen som kommer i NA på torsdag. Jag kommer snart att kunna skriva igen. Snart. När längtan inte överstiger all annan känsla.

Den 3 juli

2010-07-03T18:58:00.004+02:00

Varenda sekund är sprängfylld med minnen, varje minut har något att berätta.

Den tredje juli 2006 hade jag fått nog. Mitt kök såg ut som en vårdcentral, och trots att jag bara hade ett barn hemma hann jag inte vara mamma åt honom. När fick han morfin senast? Hur mycket? Vätskedropp? Brufen? Trombocyter? Kärlek?

Vi ringde Uppsala, till vilka vi bett om att få komma, om vi kunde styra över situationen, när det var dags för Jeppe att dö. Från återfallsbeskedet hade jag fått peppa K hela tiden, om att det skulle komma en dag när vi var tvungna att åka. När det nu var dags, var det jag som inte pallade. Jag bad K ringa de nödvändiga samtalen. Jag gick upp för att packa.

Jeppe låg, som han nu gjorde hela tiden, och halvsov på soffan i vardagsrummet. Precis på den plats där jag nu sitter och skriver. Där har han funnits. Här.

På det vita överkastet på vår dubbelsäng, la jag fram mina kläder. Det var tropisk värme i Sverige just då, så det orsakade inga problem. Inga högklackade behövdes ju direkt.

Jag började packa Jeppes saker. Pyjamas, kalsonger, de vanliga favoriterna. Spindelmannen-filten som jag senare skulle be Fonus-killarna att bädda kring Jeppe. Den gröna skjortan hängde struken i garderoben. Den hade vi köpt inför ett bröllop, en fest som vi njöt av innan beskedet kom några dagar senare. En cool grön militärinspirerad skjorta som han också skulle begravas i. Som han fortfarande bär.

Jag plockade ner den från galgen och började försiktigt vika. Mina ben gav vika. Jag behövde skrika, men ville inte väcka Jeppe. Nerför trappen tog jag mig, grabbade tag i K som nyss avslutat samtalet med Uppsala, och sa: "Vi kan inte åka."

Mitt inre skrek åt mig att stanna hemma. Om vi bara skiter i att åka, så kommer han inte att dö. Vi åker ju dit för att han ska dö. Om vi stannar hemma, så lever han. Så logiskt, så enkelt.

K svarade bara: "Du vet att vi måste." Han tog befälet, gick upp och packade färdigt. Jag blev kvar på den sommarvarma trappen, som min son skulle gå på för sista gången morgonen därpå.

Ibland sätter jag mig just där, och låtsas att han fortfarande ligger därinne.

Kärleksspridaren

2010-07-03T18:42:00.002+02:00

Tack Eric, för en timmes ren kärlek. Svettig och endorfinstinn cyklade jag från vår stund tillsammans. Inte för att du såg mig, men jag tror att du vet hur viktig kärleken i din musik är för dem som lyssnar.

Till min egen stora kärlek, min man K, för att du vet vad jag behöver när jag behöver det.

Vänner

2010-07-02T12:29:00.004+02:00

Jeppe hade en bästis. Sådär på riktigt. Jag kan inte riktigt förklara hur det kom sig, för Jeppe och E var väldigt olika och de var långt ifrån alltid överens. Men de var bästisar i ungefär Jeppes halva liv. Att vänskapen kunde överleva sjukdomen, har säkert många förklaringar. En av dem är ändå att E´s familj är en sådan familj som man vänder sig till. Vi hade inte lärt känna varandra så väl innan Jeppe blev sjuk, men de blev snart viktiga och goda vänner till oss. Det är absolut inte så att andra vände sig bort, det var ingen som gjorde det. Men vissa människor står mer vända åt rätt håll på något sätt. Det är svårt att förklara, men när jag hamnade i kris, behövde jag människor på annat sätt än förut. Eller rättare sagt, för första gången var jag tvungen att erkänna att jag behövde människor. Jag behövde hjälp. Och då var det lättare med dem jag inte kände så väl. Och en del av dem stod vända mot mig, med öppna armar. E´s familj var sådana.

Den 2 juli 2006 bad jag Jeppe att byta om. Det hade vi nästan slutat med. Han låg mest och halvsov eller kollade på film i soffan, och att ha något annat än mjuk pyjamas verkade bara krångligt. Lillebror bodde hos farmor och farfar, denna sista tid i Jeppes liv. Så vi satt mest där i vardagsrummet, jag och Jeppe. Men just denna dag skulle E och hans familj komma över. Jeppe satte på sig shorts, t-shirt, hiskeliga strumpor och en gräslig keps, som han någon dag tidigare fått av en kärleksfull granne. Han satte sig på en stol på baksidan och väntade på att vännerna skulle komma över gräsmattan. Där tog jag två bilder på honom, och de blev de sista bilderna på honom. Jag kunde inte förmå mig att ta bilder på mitt döende barn.

Vännerna hade med sig fika och vi satt ute tillsammans. Jeppe och E gick in för att leka, jag tror att det var sista gången Jeppe lekte överhuvudtaget. E var värd att anstränga sig för, oavsett man var dödsjuk eller inte. En stund senare - en kort stund senare - var orken slut och grabbarna skulle kolla på film. De skulle titta på Scooby Doo och Jeppe sa till den inte lika filmvane bästisen: "Om det blir läskigt, kan jag hålla dig i handen."

Då vet man precis vad vänskap handlar om.

E är idag en oförskämt fin tioåring. Hans blonda kalufs och gyllenbruna skinn, kommer värma många hjärtan. Jag vet att han inte har haft det så lätt, men jag vet också att han har nya, bra vänner. Hans familj är fortfarande viktiga vänner för oss. Och vi alla bär Jeppe ihopslingrade med varandra, så att vänskapen lever vidare i andra trådar, i samma trådar.

Semesterläsning

2010-06-29T12:18:00.004+02:00

Denna värme kräver en god bok. Tjock ska den också vara. Den ska innehålla spänning, skrönor, sorg, svek och sug.

Tänk en sådan tillfällighet att jag har en sådan roman att tipsa om då!

Jag har just avslutat den 700 sidor tjocka berättelsen. Min man har läst den före mig, och tyckte att den var ganska tråkig, i alla fall på mitten. Eftersom den handlar om hav och sjömän, var jag då tveksam. Det är definitivt makens område och längtan, och inget som jag lockas av. Men ändå, Vi, de drunknade är en snackis och måste således läsas.

Och den är inte tråkig. Den är varm och kall. Den är långsam och snabb. Den är skrönig och realistisk. Kanske påminner den mig om min favorit alla kategorier - Hundra år av ensamhet - eller kanske är den helt enkelt en ny klassiker. Jag kan känna igen mig i längtan bort, som samtidigt är ett sökande efter hem. I romanen kommer inte alla hem, men hittar små bitar av sig själva på vägen. Eller små bitar av varandra. Ja, det känns lite som livet självt. Denna ständiga resa och längtan.